Rädslan är min vardag....ingen fancy rubrik

Nu så tog jag mig tid att skriva igen och berätta lite mer om endometriosen och hur livet ser ut just nu. Träffade på två väldigt gamla bekanta i helgen och jag måste säga jag är fascinerad över deras omtanke. "Men din sjukdom är ju inte du, du är bara du och du är underbar som du är". Att höra dessa ord från människor jag inte trodde brydde sig, värmde mitt hjärta och den omtanke jag fick. Fick mig att inse att jag har verkligen levt i en lögn med mitt ex, om hur dåligt han fick mig att må och känna mig. Jag var inte vatten värd för jag behövde vara hemma eller när jag inte ens kom utanför lägenheten. "Jag var ju sååå tråkig, som inte "ville" göra saker". Ju mer jag har lärt och leva själv, desto mer tycker jag om mig själv och ser att många andra har också alltid gjort det, utan att jag har vetat det, då mitt ex fick mig att känna mig så "tråkig/värdelös". Så efter en trevlig helg då jag faktiskt tog mig i väg med kollegorna till Åland för att

Jo men hej och hå, där åkte jag på magsjukan de flesta hade haft kring mig. Som jag ville undvika och hade nästan glömt bort hur i otroligt dåligt skick jag kan bli. Det var måndag morgon och jag hade sovit över hos en vän och skulle egentligen åka till jobbet på em men kände mig konstig när jag vaknade. Sa detta till min vän att min mage är orolig och redan innan så vet hon att jag behöver lugn och ro på morgonen förövrigt också. Hon kokade kaffe och jag gick ut på trappan rökare som jag är så skulle jag ta en morgon cigarett men det gick inte ens att röka. Illamåendet var ett faktum och sen kom kräkningarna och kaskad vattnet från tarmarna. Åh herre jessus så dålig jag blev och min vän var snäll nog att köra hem mig och min bil alla de 12 milen medan jag låg i bilen med en hink. Tog 2 loperamid (ska man absolut inte göra vid magsjuka, då bakterierna stannar kvar längre) men hade inget val för att kunna ta mig hem. Jag kunde inte bo kvar hos min vän för deras familj bor nästan mindre

Jag får väl passa på och skriva så här dagen efter så jag inte glömmer att skriva om just Ketalar. Hade fått kallelse till akademiska sjukhuset, till smärtmottagningen och på kallelsen stod det att jag skulle vara fastande 4 timmar innan behandlingen, ev mediciner kan tas med lite vatten, bilkörning är ej tillåtet de närmaste 24 timmarna och om jag hade tecken på luftvägsinfektion/förkyld skulle jag höra av mig till mottagningen.  När jag kom till mottagningen kom en trevlig sjuksköterska och ropade upp mig, samma tjej som hade ringt om tiden. Hon skulle sitta inne hos mig under hela tiden behandlingen pågick. Jag fick komma in i ett rum med en säng och bredvid den var en monitor och en apparat till ketalaret. Hon kopplade upp mig mot EKG, som kollade både hjärtat och antal ggr jag andades per minut. Saturationsmätare på fingret, blodtrycksmanschett på ena armen och en infart på den andra armen. Ketalar droppet (var som en stor spruta som satt fast i den här maskinen jag ej kan namn

Då är dagen här då jag ska få börja min första behandling med Ketalar, som kommer ges i dropp form. Är väl något stressad med att hinna duscha innan skjuten kommer och att leva med tarmar som är helt skadade så lever magen sitt. Jag har egentligen ingen aning om vad ketalar dropp är mer än att det används vid narkos men att jag ska inte sövas, utan vätskan ska ges i dropp form under några timmar för att försöka bli smärtfri. Om det fungerar så ska man visst få göra om detta några gånger. Så jag får väl berätta om det sen, när jag har varit på sjukan.   Googlade men hittade ingen direkt info och har bara min kallelse där det står att jag ska vara fastande minst 4 timmar innan behandlingen. Ska väl vara uppkopplad mot EKG? tror jag, blodtryck, saturation osv ska kontrolleras.  Ska infinna mig på akkis till kl.9.00 och får tidigast komma hem efter lunch någon gång och får inte köra bil hem. Kommer ha en sköterska sitta hos mig hela tiden och hon lät jätte trevlig när hon ringde som sa h

Mars månad är här redan, jag vet nog inte ens själv snart vad som har hänt hittills. Årets början har inneburit en hel del tid på sjukhus, mer än jag har klarat av egentligen. Blivit behandlad som en trasdocka och när man försökt se till att vården blir bättre, inte bara för mig själv utan för många andra med endometrios så möts man av så negativt motstånd, trots att tanken inte var att "hänga" ut någon utan att visa "här finns det några som kommer hjälpa oss". Svensk sjukvård drivs av flera paragrafer, men det märks att man glömmer bort vad det står i den och hur det är att vara medmänniska. Tur att alla inte är likadana, annars skulle man inte orka.   Den nya licensmedicinen gav mig värre biverkningar än någonsin och jag önskar inte ens mina fiender (om det finns såna?) att ens uppleva hälften av mitt mående som jag fick genomlida. Att ligga som ett kolli i över ett dygn, för du mår så jävla dåligt och du fryser och svettas vartannat men kan varken klä av eller p

År 2014 kom med stormsteg, knappt så man hann reagera sista dagarna förra året även om jag gick med förväntan tills nyårsafton. Nyåret fick bestå av middag med några vänner med han jag träffar och sen hem till killen för lite mys framför tv´n och kolla på raketer vid 12 slaget. Helt perfekt enligt min smak och det behöver inte vara flådigare än så. Haft däremot problem med humöret pga p-piller och mina tankar då jag slutade med enantonet pga att det hade haft sönder mitt urinrör och jag fick såna hemska smärtattacker. Medicinen mot urinvägarna har fungerat rätt väl med två mindre attacker förra helgen och som tur var jag ledig från jobbet då. Fick ta sluta med cerazette idag då jag var helt lost så att säga i mina tankar och började känna igen symtomen till varför jag inte tål hormoner. Man blir helt knäpp helt enkelt.   Som tur hade jag fått sms från Apoteket på akademiska att min medicin på licens har ÄNTLIGEN kommit så den får jag ta åka hämta ut imorgon innan jobbet. Mina tarmar